Alpackan Bello bröt benet den 1 maj

Bello, Bello.....som det kan gå!

Det är en speciell känsla det där att vara riktigt lycklig och full av liv och uttryck och det slutar abrupt som att springa in i en vägg. Fölen (vi kallar dom fortfarande 'fölen' även om dom föddes förra sommaren och fyller ett år under sommaren som kommer) tillbringade första maj i sin favorithage. Hagen är jättelång och kuperad med en dalgång i mitten med en bäck. För små livsglada och nyfikna alpackor finns det obegränsade möjligheter att ha kul där och det har dom.

När fölen släpps in i hagen så inleder de dagen med vilda, galna race ..........

.....och dom springer och springer........ i övre delen av bilden är det Bello som är luftburen....

.....och springer och springer.......

.....fram och tillbaka i hela hagens längd tills dom inte orkar längre. Det är en upplevelse att titta på för de har så roligt och är gränslöst uppspelta...

Den här dagen blåste det dessutom rejält från öster och ullen såg så häftig ut när de kom springade i motvind vilket gav mig anledning att ta massor av bilder

Jag älskar speciellt att fotografera Bello för jag gillar hans 'look' så mycket......kompakt...underbart huvud och benstomme....massor med ull ända ner till tårna. Hans ull är lång och i motvinden såg han alldeles särskilt fascinerande ut

När racen till slut tagit musten ur fölen och de sansat sig gick jag iväg för att hämta ner vatten till stona som var i hagen bredvid...... och när jag kom tillbaka såg jag två föl längst bort i 'race-hagen'. Verkade konstigt att de två var kvar där själva och för att göra en lång historia kort så var det Bello som var kvar där borta med ett brutet ben tillsammans med 'syster Jane' Isabella som hade det goda goda hjärtat att av någon anledning som jag bara kan spekulera i stannade där med honom och lugnt betade bredvid honom.

Stackars, stackars, stackars lille Bello. Han försökte hoppa på tre ben medan han höll vänster fram lyft från skuldran. Huuuu...resten av benet dinglade åt alldeles fel håll hit och dit så det var lätt att se att det var brutet.

Ingen vill veta hur jobbigt det var att bära honom genom hagen som lutar .....vi var slut som artister redan efter halva sträckan men måste man så måste man. Under den stora pilen ordnade vi en provisorisk fålla i väntan på veterinären.

Det finns ingen som Nils-Einar....det har jag skrivit ett antal gånger förut men det tål att sägas många gånger till. Lille Bello fick en lugnande spruta och blev gipsad och sen spjälkad och allt fixerades med silvertejp. Vi har en rätt rejäl nivåskillnad upp till stallet där fölen bor och dit behövde vi transportera Bello. Nils-Einar kom på att vi kunde använda en stege som bår eftersom Bello fortfarande var lealös efters den lugnande sprutan.

I fem till sex veckor ska nu Bello ha det på detta viset..... och hållas lugn.

Bello kan inte annat än ta det lugnt och undviker i möjligaste mån att stödja på det gipsade benet och har säkert ont. Bello har fått en ny min som gör mig alldeles rörd..... han har blivit 'begränsad' men tar det som en man ......ni vet en sån där riktig man typ Zeb Macahan :)

Bello håller sig självmant stilla rätt så mycket....och resten av fölen får göra honom sällskap och det märks att han känner sig trygg i att sin kompisar omkring sig. På natten får han vara i en egen fålla inne i 'fölhagen'........

....och vi ser till att mat och vatten finns serverat på 'sängkanten' hela tiden. Bello ska inte behöva anstränga benet för att hitta mat...

Jag håller alla tummar och har tillkallat alla magiska makter och krafter för att Bello ska bli hel och kunna springa i vinden igen....

Vackra.....ljuvliga själ.....

Kusipacha Alpacka | kusipacha@telia.com